Presenteras av Nyheter24 i samarbete med

Alla inlägg av

Skrivet av:

Dela på sociala medier

Tillbaka till alla bidrag

Efter Leicester:s PL-guld: Här är de 5 största skrällarna jag bevittnat

 
Jag själv är född 1994 och har upplevt en hel del skrällar. I denna listan har jag plockat ut de fem största skrällarna jag upplevt under mina snart 22 fyllda år.
 
5. Portos Champions League-vinst 2004
Inter 2010 kommer på minnet, Liverpool 2005 och Chelsea 2012. Men denna var på en egen nivå. Champions League 2004 var en skrällturnering på många sätt.
Monaco kom till final genom att ha slagit ut Lokomotiv Moskva, Real Madrid och Chelsea i slutspelet. Deportivo de la Coruña nådde semifinal efter att ha slagit ut de italienska jättarna, Juventus & AC Milan. Porto må ha haft några fina namn. Inte som Messi, Suarez och Neymar, men bland annat hade man Deco, Ricardo Carvalho, Bosingwa och Ferreira. Ändå var detta i ett relativt tidigt stadie för dessa spelare. Alla nämnda spelare skulle sedan spela för Chelsea några år senare. Tränaren var José Mourinho, som även han var i ett tidigt stadie av sin tränarkarriär. Ett genombrott för många.

Porto inledde med ett oavgjort resultat mot Partizan Belgrad. Sedan förlorade man hemma mot Real Madrid. Inte så konstigt tänkte man då. Sedan vann man två uddamålsmatcher mot Marseille och Partizan. Vidare gick man som tvåa i gruppen efter Real Madrid. I åttondelsfinalen skulle man stöta på ett storlag direkt, Manchester United. Porto vann först hemma med 2-1, sedan lyckades man kämpa hem ett 1-1-resultat på Old Trafford, där kvitteringen kom i 89.e minuten - och skrällen var redan ett faktum. I kvartsfinalen skulle man möta Lyon, som var överlägsna i Ligue 1. Lite som PSG idag. Hemma vann man med 2-0, därefter ännu en oavgjord match på bortaplan, 2-2. Deportivo de la Coruña stod för motståndet i semifnalen som var ett annat oväntat lag så långt in i turneringen. Hemma blev det bara 0-0. I returen, på Riazor, slutade det 1-0 till Porto efter ett straffmål.
 
I finalen var det inget snack. Efter 22 minuter skadade sig Monacos kapten, Ludovic Guily, som fick kliva av. Efter det tappade Monaco momentum. Som med så många Mourinho-lag hade Porto mindre boll i en stormatch, men så otroligt effektiva. Man var effektiva med vad man gjorde framåt. Deco storspelade, som blev utsedd till matchens lirare och turneringens bästa mittfältare efteråt. Porto vann matchen tillslut med övertygande 3-0. En skräll som under min uppväxt varit den allra mest oväntade i Champions League.

 
 
4. IFK Norrköpings SM-guld 2015
2009 var ett mardrömsår för detta laget. Ekonomin var ostadig. För andra gången under 2000-talet slutade man på en elfteplats i Superettan, vilket var den sämsta placering under klubbens historia. Stefan Thordardson, hemvändaren från Island, säkrade nytt kontrakt åt klubben när han kom in i slutskedet av säsongen. Hans tröjnummer, 18, blev därefter pensionerat. Inför Superettan 2010 var man tippade att åka ur serien efter fjolårets katastrof, det slutade istället med en braksuccé och en smärre bragd, men ändå imponerande.
Inför återkomsten i Allsvenskan år 2011 hade man tagit in tränaren Janne "Party-Janne" Andersson, och värvat friskt i spelartruppen. Säsongen slutade med en placering ovanför kvalplats. Under 2012 gjorde man ett ryck och imponerade med en femteplats, men efter det skulle problemen börja. En upp-o-ner-säsong 2013 slutade med en niondeplats, 8 poäng ner till kvalplats, och det skulle bli ännu värre. Allsvenskan 2014 slutade inte med någon succé med en tolfteplats och fyra poäng ner till kvalplats. Det blev en kamp om överlevnad igen - sedan vände det.
Ingen titel på 21 år. Ingen allsvensk titel på 26 år. Inför fjolårets säsong i Allsvenskan var Peking tippade att sluta på en elfteplats på svenska spelsidor. Jag själv hade kanske inte trott bättre än en sjätteplats, ett mirakel om man slutade fyra.
Emir Kujovic var skadad i princip hela sin debutsäsong under 2013, sedan skadefri sommaren 2014 och slutade med 10 kassar på 18 matcher. Spelade en stor roll i Norrköpings jagande av nya allsvenska kontraktet det året. Under 2015 skulle han fortsätta och vann skytteligan med 21 mål. Andreas Johansson, Daniel Sjölund, Arnor Traustason och Christoffer Nyman var andra tongivande spelare som gav grunden till Norrköpings nya dimension. En jämn serie med många utmanare var det. Aldrig trodde man riktigt på Norrköping även om de fanns där uppe. IFK Göteborg var länge favoriten, men AIK ökade i slutet. Norrköping hamnade i en skugga av dessa klubbar och spelade i stort sett utan press - tills sista omgången. Peking hade allt i egna händer. En bortamatch mot Malmö FF kändes inte på förhand som någon enkel uppgift. Ändå vann man med 2-0 och guldet var bärgat. En av de största skrällarna i svensk fotbollshistoria.

 
 
3. Svenska U21-landslagets EM-guld i Prag 2015
Jag ska göra en kort historia lång. Redan från kvalspelet gjorde U21-landslaget en eller flera bragder. Sverige slutade som segrare i sin kvalgrupp efter en jämn strid. Sverige på 16 poäng, Grekland på 15, Polen på 15 och Turkiet på 13. Malta hade inget att säga om. I kvalets sista spelomgång hade Sverige kniven på strupen. Man skulle möta Turkiet i en avgörande match. Turkiet tog ledningen efter knappa halvtimman, Sverige kvitterade fem minuter senare. Målen rasade in för båda lagen och det stod 3-3 in på tilläggstid - då slog Oscar Hiljemark till. 4-3 blev slutresultatet och man skulle få spela playoff. Vilka man skulle få möta var okänt då det skulle avgöras i en lottning. Det blev det värsta tänkbara motståndet - Frankrike.

Det franska U21-laget hade året tidigare vunnit U20-VM, där många i truppen var inblandade. Etablerade men unga spelare som Aymeric Laporte, Geoffrey Kondogbia, Layvin Kurzawa, Florian Thauvin, Nabil Fekir och Kingsley Coman fanns med i truppen mot Sverige. Det började sådär. Frankrike vann första mötet hemma med 2-0, och det såg komfortabelt ut för fransmännen. Det skulle till en bragd av hög kaliber för att vända på detta i Halmstad.
Knappa 3000 hade tagit sig till Örjans Vall. Isaac Kiese-Thelin chockade Frankrike tidigt med matchens första mål i tredje minuten. Han skulle också göra sitt andra efter 35 minuter spelade, och Sverige gick in i halvlek med 2-0. Med detta resultat var det förlängning som gällde. Matchen stod och vägde långt in i andra halvlek, då var Oscar Lewicki framme. Sverige ledde med otroliga 3-0 och var i detta nu vidare för EM-spel och på väg mot en jätteskräll. Layvin Kurzawa reducerade dock med tre minuter kvar av ordinarie matchtid, och då var plötsligt Frankrike vidare med fördel av sitt bortamål. Efter målet gestikulerade Kurzawa med en honnör riktad mot John Guidetti. Kanske borde han inte gjort så. Karma som man brukar säga, om man tror på sånt.

Sverige svarade bara en minut senare, och ännu en gång var det Lewicki som stod för målet. 4-1 till Sverige, som kunde hålla ifrån Les Blues och avancera till EM-spel i Tjeckien.

Resan mot guldet
Sverige hamnade i en mardrömsgrupp med Portugal, Italien och England.
Sverige inledde turneringen mot Italien. Efter knappa halvtimman blev det baklänges mål och rött kort. Sverige vände dock matchen med tio man via John Guidetti och Kiese-Thelins straff i 86:minuten, och första bragden var avklarad. Man vinner matchen osannolikt med 2-1. Matchen mot England sågs kanske som den tuffaste på pappret, och den skulle också visa det. Man mötte spelare som Harry Kane, Jesse Lingard, Danny Ings, Loftus-Cheek och Jack Butland. Några hör till i Englands absoluta storlag. Sverige fick spela större delen av matchen på sin egna planhalva. En hörna i slutminuterna skulle ställa det svenska försvaret. Efter en utboxning av Patrik Carlgren tog en icke-markerad Jesse Lingard vara på det, och tryckte in det enda målet i matchen. Kanske hade det svenska landslaget fått möta verkligheten? Icke.
Ett högt tippat Portugal var nästa och sista motståndet i gruppen. Man skulle behöva hjälp av Italien som mötte England samtidigt. Sverige behövde ett oavgjort resultat om Italien skulle vinna. Det blev exakt så, men kanske inte på sättet man ville. Jag förutsätter att Sverige hade koll på andra matchen. Italien ledde nämligen med 3-0 efter 72 minuter. Sverige hade 0-0 mot Portugal och man skulle bara "spela av" matchen. Då händer det som inte får hända. Portugal gör ett ledningsmål i 82:a minuten. Inte igen tänker man, ska vi behöva resa oss, IGEN? Inga problem enligt detta laget. Simon Tibbling frälste Sverige i 89:e minuten. De sista minuterna spenderades med gåfotboll. Inget av lagen var sugna på att göra någonting då båda var vidare. Matchen slutade 1-1 och Italien hade vunnit mot England. Man var vidare mot seminfinal och tog därmed också en OS-plats.
 
Det skulle bli en klassiker till semifinal. Motståndet var Danmark. Ofta har det varit laddade matcher när vi mött danskarna. Vi minns EM 2004, och Parken 2007 när en supporter sprang in på planen och gav Sverige en seger. 
Denna matchen hade mycket. Kiese-Thelin revs ner och ordnade straff för Sverige efter 21 minuter. John Guidetti gav Sverige 1-0. Några få minuter senare spelade Guidetti fram Tibbling till 2-0. För första gången i turneringen kändes det som Sverige ägde matchen. I halvlek stod det 2-0. 17 minuter in i andra reducerade dock Danmark efter ett ovanligt dåligt försvarsspel från Sverige. Robin Quaison hade fått hoppa in i samtliga matcher i turneringen, och här skulle det ge effekt. Quaison byttes in mot Tibbling och efter tio minuter på planen satte han 3-1 efter ett fint genombrott. Matchen skulle definitivt punkteras på stopptid, där Oscar Hiljemark satte 4-1. Man var vidare till final, på Eden Arena, i Prag. Vinna finalen tänkte jag, varför inte? Nu hade Sverige vunnit så pass många stora matcher mot fantastiska lag, låt oss göra det igen.
Jag hade inte direkt tänkt att åka och se Sverige spela U21 med de förväntningar jag hade inför turneringen. Ju mer turneringen gick blev man dock mer sugen. Efter Danmark-matchen kunde jag inte bärga mig att köpa biljetter och åka ner (läs min upplevelse här: http://zlatanist.nextinfootball.se/2016/april/alla-till-prag.html)

Det vankades final. Sverige hade chans på sin första EM-titel på herrsidan. Sverige var precis som under alla matcher de stora underdogsen. Jag och en kompis hade åkt bussresa ner till Prag för att vara på plats, i klacken, i en EM-final. Hur sjukt? Det skulle bli väl spenderade pengar. Matchen var kanske inte mycket att hänga i granen, men den "gula väggen" blev en av symbolerna. Fansen och spelarna hade en nära gemenskap. Inget annat land var i närheten av så många supporters på plats. Jag har inte sett matchen i efterhand men jag upplevde den som svårspelad med rätt så få klara målchanser. Straffar kändes inte konstigt på något vis. Det kändes skönt att se Guidetti dundra in sin straff i nättaket. Det skapade någon form av lugn av att det fanns mängder med självfötroende snarare än nerver. 
Patrik Carlgren blev givetvis den stora hjälten med sina två räddningar, där den sista påminde mycket om Ravellis räddning i VM 94. Den roligaste fotbollsupplevelsen jag erfarat på plats var också en av de mest oväntade skrällarna jag någonsin sett.
Håkan Ericson med bucklan
 
2. Greklands EM-guld 2004
Turneringen i sig var det roligaste europamästerskapet jag vittnat. Inte bara för att Grekland vann, men för att det väcker minnen från spelarna jag växte upp med och dem jag försökte efterlikna. Sverige hade ett bra EM, men åkte ut snöpligt på straffar mot Nederländerna. Jag har alltid sagt att det där var Sveriges turnering att chocka i. Nog om det. 
Grekland hade endast två mästerskap i bagaget. Erfarenheten av stora matcher fanns inte där. Man hamnade i en grupp med Spanien, Portugal och Ryssland. Det där var en väldigt svår grupp och det fanns inte på kartan att Grekland skulle gå vidare där. Första matchen blev den framtida finalen. Hemmafavoriten Portugal stod för motståndet i Porto. Runt 50 000 åskådare på Dragaostadion såg Giorgos Karagounis öppna målskyttet redan efter sju minuter. Frontfiguren i detta Grekland, Angelo Charisteas, nickade in 2-0 på hörna efter 57 minuter. Stadion var i chock. Spelare som Luis Figo, Cristiano Ronaldo, Rui Costa och Deco fanns med, men Portugal kunde inte stå emot. Det blev 2-1 till grekerna efter en sen reducering av Ronaldo. Grekland fixade ett oavgjort resultat mot stjärnspeckade Spanien men förlorade mot Ryssland. Dock gick man vidare på fler gjorda mål än Spanien. 

I kvartsfinalen skulle man möta Frankrike, som vann EM 2000. Frankrike har alltid haft stora namn och den här gången kändes det väl som det skulle vara Greklands sista avtryck i EM. Skrällen var nog så stor vid det här laget. Du kanske känner till Thierry Henry? Zinedine Zidane? Claude Makélélé? David Trezeguet? Robert Pires? Ja, det gör du. Detta var spelare i peaken av sina karriärer. Precis som under hela turneringen spelade Grekland en väldigt defensiv fotboll. Bussen som man kallar det för idag, där man försvara kompakt med hela laget och går på omställningar. Grekland lyckades med detta gång på gång, på gång. Zagorakis stod för en vacker prestation när han lobbade förbi vänsterbacken, Lizarazu, och serverade in ett inlägg på en fri Charisteas som nickade in segermålet. Det här var den stora skrällen och ett tecken på att Grekland hade något stort på gång.

I semifinalen skulle man möta Tjeckien som på den tiden hade många fina spelare. Bland annat Pavel Nedved, som fick ta emot Ballon d'Or 2003. I mål hade man Petr Cech. Tomas Rosicky på mittfältet, Milan Baros på topp. Även tunga Jan Koller glömmer man aldrig med sina dryga två meter. Tjeckien hade vunnit alla fyra matcher i turneringen, där man slog Nederländerna, Tyskland och Danmark. Grekland hade egentligen ingenting att förlora men frågan var om man själva tänkte så i det läget. Turneringen var redan en succé. Tjeckien fullständigt ägde matchen. Man hade några jätteklara målchanser. Dagen var inte deras. Grekland hade inte en enda bra målchans under 90 minuter. Det skulle ta 105 minuter för Grekland att avgöra, på silver goal som det hette. Grekland var väldigt farliga på fastia situationer och det skulle avgöras just på det. Försvararen, Traianos Dellas, satte målet som innebar en plats i finalen på Estadio da Luz i Lissabon.
Det skulle bli mot favoriterna Portugal, som slog ut Nederländerna i sin semifinal. På sidlinjen stod Anders Frisk som fjärdedomare. Det blev ytterligare en match där Grekland lät sin motståndare föra bolltempot. Portugal dominerade bollinnehavet och avsluten. Det skulle dock inte behöva avgöras på silver goal. Angelos Charisteas nickade återigen in en boll, som betydde att vice ordförande i FIFA, Lennart Johansson, kunde ge bucklan till det landslag som stått för den största skrällen, kanske någonsin, i landslagsfotboll.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1. Leicester Citys Premier League-titel 2016
Leicester City spelade i engelska tredjedivisonen för sju år sen. 2010 gick man upp till Championship. Då gick man upp ned Nigel Pearson som tränare. Trots flytten upp hade Nigel Pearson en dålig relation med ägarna av Leicester, och lämnade klubben för Hull City. Ersatte gjorde självaste Sven-Göran Eriksson. Första säsongen gick det hyfsat som nykomlingar, det var dock inte nog tyckte ägarna. Sven-Göran Eriksson fick sparken och tillbaka kom Nigel Pearson, som fick förtroende på nytt av nya ägare. Pearson tog Leicester först till en niondeplats, året därpå knep man sista playoff-platsen till Premier League, där man dock åkte ut mot Watford.

Säsongen 2013/2014 skulle bli en succé, där man tog hela 102 poäng och vann i överlägsen stil. Leicester var tillbaka i högstadivisionen efter fyra säsonger i Championship. År 2014 flyttades alltså Leicester upp i Premier League. Det är bara två år sen. Leicesters mål för varje säsong har varit att stanna kvar, vilket man lyckades med efter en otrolig återupphämtning på våren. Nigel Pearson och hans mannar låg sist i tabellen i april. Man hade nio matcher kvar att spela. och Championship såg faktiskt väldigt nära ut. Leicester låg på 19 poäng på 29 matcher och inget annat lag hade tidigare lyckats hålla sig kvar med mindre än 20 poäng efter så många matcher. Leicester lyckades osannolikt att rädda sig ur situationen. Man vann 7 av 9 matcher och slutade på en förvånansvärt komfortabel fjortondeplats.
Ännu en gång kom inte Nigel Pearson och hans ledning överens. Pearson fick sparken den 30 juni 2015. Bakgrunden var att Pearsons son skall ha varit inblandad med tre reservspelare från Leicester i en sexskandal i Thailand under försäsongen. Det blev alltså droppen. Tidigare Chelsea-tränaren, Claudio Ranieri, tog över. Många höjde på ögonbrynen och undrade om han var rätt man, för att hålla Leicester kvar..
Tidigare Spurs och Leicester-striker, Gary Lineker, fattade ingenting. Tidigare Spurs-manager, Harry Redknapp, förstod inte att han kunde ta över ett PL-lag efter misslyckandet med Grekland.
 
Faktum är att Claudio Ranieri hade aldrig vunnit en ligatitel under sin nästan 30-åriga tränarkarriär och 15 olika lag som han tränat tidigare. Att han skulle gå och vinna Premier League fanns givetvis inte på frågan. Det finns inte ens i fantasyböcker. Inför säsongen hade Leicester ett odds på 5000 gånger pengarna att vinna ligan i England. Det var det lägsta av alla lag. Jag och många andra trodde laget skulle åka ut, hade dessutom tippat på att laget skulle göra det. Det säger en hel del om hur stor denna skrällen är. De ekonomiska skillnaderna är så otroligt stora mellan botten och topplag. Därför är det skönt att se trenden brytas.
Visst, det går att ha flyt i ett mästerskap, att ha momentum i några veckor. Leicester lyckades under 38 omgångar vinna en så stor titel. Det handlar verkligen inte om tur eller momentum när man vinner Premier League. Chelsea som vann ligan förra året hade knappt ändrat på sitt lag och hade kvar sina stjärnor. Arsenal hade kvar sina spelare och förstärkt med Petr Cech i mål. Manchester City hade värvat friskt med Kevin De Bruyne, Raheem Sterling. Fabian Delph och Nicolas Otamendi. Toppskiktet såg ju på förhand klart ut.
 
Leicesters trupp består av ett lag med spelare som man aldrig trodde kunde komma upp i den nivån. Jamie Vardy var 16 år när Sheffield Wednesday släppte honom. Vardy började jobba på en fabrik under en tid efter det, där han under den perioden fick perspektiv. Detta skulle komma att bli en saga om en hårt arbetande engelsman, från de smutsiga farikerna, till finrummet i världens största liga. Med sina 22 mål den här säsongen i ligan, har han gått emot alla odds, precis som laget själva. Det finns många sagor i denna stora berättelsen.

Visst brukar ett oväntat lag vara bra i början och kanske ligga uppe i toppen efter 10-15 omgångar. Nu låg Leicester tvåa under jul. Det var nästan en unik situation. Man kunde inte riktigt ta det på allvar. Leicester vann borta mot Manchester City med 3-1 i början av februari, då började jag ta dom på allvar. Då kände man, dom kan banne mig ta detta. Sen vann Arsenal mot Leicester på Emirates, efter ett sent mål av Danny Welbeck. Då kände man istället, fan, det kanske är Arsenals år ändå? Efter den matchen var Arsenal aldrig sig lika och kom egentligen aldrig tillbaka i form. Leicester vann matcher man inte såg ut att vinna. Vardy kunde vara skadad för man hade spelare som hade viljan. Shinji Okazaki har utvecklats till en kultfigur och matchvinnare för Leicester. En ättrig forward som gjort en hel del bra matcher i år. Även Leonardo Ulloa har gjort några mycket viktiga mål. För att inte prata om deras kapten,Wes Morgan, som gjorde avgörande målet mot Southampton samt 1-1-målet på Old Trafford. Mittbackskollegan, Robert Huth, som gjorde två mål på Mancester City. Det har funnits vinnartyper på varje position. N'Golo Kanté må inte gjort mycket mål, bara ett, men varit bolldödaren och förstöraren på Leicesters mittfält. Städat undan bollar och gjort skitjobbet. Riyad Mahrez, årets spelare i Premier League, har varit fullständigt fenomenal med sina 17 mål och 11 målgivande passningar. En spelare som under större delen under Pearson satt på bänken.
 
Det skulle dock inte avgöras direkt av Leicester, men av Chelsea, och Eden Hazard. Spurs har haft en ovanligt bra säsong. På Stamford Bridge kunde man dock inte förlänga titelracet. Spurs med 2-0, tappar 2-2, efter ett fantastiskt mål av Eden Hazard. Detta säkrade guldet till Leicester och oj vad välförtjänt.
 
Frågan är om vi kommer få se något liknande igen? Under min livstid tror jag verkligen inte det.
 
 

Skrivet av:

Dela på sociala medier

Fler inlägg av zlatanist

Kommentera